Avsikten

På 1960-talet kom Amsterdams kommun med den ambitiösa planen att skapa ett nytt bostadsområde i Bijlmermeer-området med en strikt åtskillnad mellan boende och arbete. Kvalitetsavtal gjordes om konstruktion och planlösning med gott om plats för grönska och rekreation.

Tillvägagångssättet

På 1970-talet utvecklade Amsterdams stadsutvecklingsavdelning ett tiovånings höghus i en karakteristisk sexkantig bikakestruktur och massor av grönska. Kommunen inspirerades av de funktionella stadsidéerna från CIAM och den schweiziska arkitekten Le Corbusier, med en strikt åtskillnad mellan att leva, arbete och rekreation. En del av den filosofin är också separationen av bil, cykel- och gångtrafik, som var strikt utarbetad i den ursprungliga planeringen av Bijlmermeer.

Resultatet

På 25 november 1968 den första invånaren i Bijlmermeer flyttade in i Hoogoord-lägenheten.

Bijlmermeer blev nationellt känt för sina sociala problem. Vissa av de kvalitativa principerna kunde inte realiseras på grund av nedskärningar. Eftersom nivån på anläggningarna i grannskapet inte levde upp till förväntningarna vid byggtiden och eftersom det moderna, rymliga lägenheter fick konkurrera med nya småhus på andra håll i regionen, familjerna i Amsterdam som kvarteret byggdes för höll sig borta. I stället koncentrerades stora grupper av underprivilegierade människor till stadsdelen, vilket resulterade i ett kvarter med främst sociala bostäder (först 90% och nu 77%) och liten mångfald. Bland denna grupp fanns många invandrare från inlandet 1975 blev en självständig koloni av Surinam och senare flyttade även ghananer och antillianer in.

I 1984 borgmästare van Thijn har beslutat att spruta ner Amsterdams centrum och jaga bort den stora gruppen knarkare från Zeedijk. Denna grupp gick till de täckta platserna och parkeringshusen i Bijlmer. Allt detta resulterade i att vissa platser i Bijlmermeer plågades av brott, förlust och drogmissbruk. Det var också en betydande arbetslöshet.

En annan kommentar är förstås att många människor tycker om att bo och arbeta i Bijlmermeer. Smältdegeln har också lett till en enorm mångfald av öppna och vänliga människor som bokstavligen skapar ett nytt samhälle.

På 1990-talet sattes en storskalig förnyelseverksamhet igång och har nu kommit långt. En stor del av höghusen har rivits och ersatts av mindre bostäder, inklusive en hel del bostäder i ägarsektorn. Resterande lägenheter kommer att renoveras genomgående. Dessutom många av de ursprungligen förhöjda vägarna ("flotterna") ersättas av vägar i marknivå, genom utgrävning av vallarna och rivningen av viadukterna. De flesta parkeringshus från den ursprungliga utformningen har också rivits.

Förnyelsen ska leda till en mindre ensidig befolkningssammansättning och en trevligare boendemiljö. Även köpcentret Amsterdamse Poort, med anor från åttiotalet. Amsterdamse Poort är inne 2000 totalrenoverad. Stadsdelen har 2006 flyttade in i ett nytt kontor på Anton de Komplein.

Lektionerna

Bijlmermeer är inspirerad av bilder av Le Corbusier i vilka funktioner som att leva, arbete och trafik separeras så mycket som möjligt. Däremot kan man placera visioner av stadsplanerare som argumenterar för att funktioner integreras för att skapa en levande gatubild.. Ur denna synvinkel behöver stadsdelar flera funktioner för en dynamik, lokal ekonomi. Gatorna är då av eminent betydelse som visitkort för kvarteret och som socialt nätverk genom staden. Den bortgångne stadsplaneraren Jane Jacobs hade till exempel den sistnämnda uppfattningen.

Planerare och distriktschef i Den Helder Martin van der Maas gjort en inspirerad översättning av Jacobs idéer för samhällstjänstemän. Dessa är 10 minska, som är väl tillämpliga på sydost.

Den byggda miljön har stor inverkan på hur människor i ett kvarter interagerar med varandra. I tätbyggt, sociala förbindelser utvecklas bättre i olika stadsdelar än i gröna, monofunktionella förorter.
En stad eller stadsdel är ett problem med organiserad komplexitet, för vilka ett tillvägagångssätt baserat på separata sektorer eller variabler inte är tillräckligt.
Distriktstjänstemän kan vara viktiga statliga instrument för att skapa och upprätthålla optimalt fungerande, olika distrikt.
Social sammanhållning avgör social trygghet. Dess konstruktion och underhåll kan inte institutionaliseras.
En stadsdel ska ständigt vara anpassningsbar till en dynamisk befolknings önskemål och nycker. Blueprint-element som stora monofunktionella arkitektoniska ikoner är därför vanligtvis inte önskvärda.
Det krävs många ansikte mot ansikte kontakter i det offentliga rummet för en optimalt fungerande stadsdel. Främst gångtrafik, och få bilar.
Mycket grönska i ett kvarter verkar vara en kvalitet, men det är det oftast inte. Ur social synvinkel frodas urban grönska i brist. Annars urartar det till ödeläggelse, ofarlig och osäker grön.
Man kan inte återskapa missgynnade stadsdelar genom att riva dem i stor skala, utan genom att ge och stimulera hoppfulla processer nerifrån och upp.
Professionella experter ska inte vilja böja en stadsdel efter deras vilja, utan snarare ta en roll som en smart katalysator för grannskapsprocesser, maträtt nedifrån och upp, och med kulturen.
På många sätt kan och bör en stadsdel betraktas som ett ekosystem: självförsörjande, komplex, och vacker i sig

Ytterligare:
källor inklusive: Wikipedia, Amsterdams kommun.

Författare: Bas Ruyssenaars

Lämna KOMMENTARER